Då jag vaknade i dagbräckningen, satt han där med huvudet mellan knäna och stönade och jämrade sig tyst för sig själv. Jag låtsades inte märka det. Jag visste vad orsaken var: han tänkte på sin hustru och sina barn, som voro så långt ifrån honom, och han var sorgsen och hemsjuk, därför att han aldrig någonsin förut i sitt liv hade varit hemifrån, och jag tror verkligen, att han tyckte om de sina lika mycket, som de vita tycka om de sina. Man kan tycka, att det inte var naturligt, men jag tror, att det var så ändå. Han stönade och jämrade sig ofta på det där viset om nätterna, då han trodde, att jag sov, och då sade han: »Stackars lilla Lisabettan! Stackars lille Johnny! O, va' de' ä' svårt! Jag ä' rädd jag aldrig, aldrig får si er mera!» Han var en riktigt snäll nigger, Jim, ja, det var han.
Men den här gången kom jag ändå — jag vet inte, hur det gick till — att tala med honom om hans hustru och hans småttingar, och till slut sade han:
»Va, som gör mig så lessen den här gången ä' att jag hörde nå'nting där borta på stranden liksom ett slag eller en smäll för en stund se'n, å de' påminde mig om en gång, då jag behandla' min lilla Lisbett så förfärligt illa. Hon var bara fyra år gammal, å så fick hon schalakansfebern å va' alldeles förskräckligt sjuk. Men hon blev bra igen, å en dag så säger jag till henne så här:
»Stäng dörren!»
Men hon gjorde de' inte, utan stod där bara å såg på mig å smålog. Då vart jag arg och skrek till henne:
»Hör du inte va' jag säger? Stäng dörren, säger jag!»
Men hon stod där på samma sätt å liksom smålog. Då blev jag alldeles ursinnig å säger:
»Vänta du, ska' jag lära dig, jag!»
»Å me' de'samma ger jag henne en smäll för örat, så hon ramla' omkull. Sedan gick jag in i de' andra rummet å va' borta så där en tio minuter, å när jag kom
