förstår ni väl, för om någon hade råkat komma dit och funnit honom ensam där och han inte hade varit bunden, skulle man genast ha förstått, att han var en förrymd nigger. Och hertingen han svarade, att han verkligen tyckte att det var hårt att behöva ligga bunden hela dagen, och så sade han, att han skulle fundera ut något sätt, så att Jim skulle slippa ifrån det.
Han var ovanligt klipsk, hertingen, och han hade snart hittat på ett sätt. Han klädde ut Jim i kung Lears kostym — det var en lång mantel av kalikå och en vit peruk av hästhår och vita polissonger; och så tog han fram sina teaterfärger och smetade på Jim en tjock, ohyggligt skrikande blåfärg över ansiktet och händerna och örona och halsen, så han såg ut som om han hade drunknat och legat i vattnet i nio dar. Ni må tro mig eller inte, men så sannerligen jag i hela mitt liv har sett någonting så gräsligt ohyggligt förr. Sedan tog hertingen och skrev ett tillkännagivande på en brädlapp, som lydde så här:
»Sjuk arab — men är inte farlig annat än då han yrar.'
Och han spikade fast brädlappen på en stång och ställde opp stången fyra eller fem fot framför ingången till skjulet. Jim var mycket belåten med alltihopa. Han sade, att det här var rysligt mycket bättre än ligga bunden varenda dag och darra och vara rädd varenda gång han hörde ett ljud. Hertingen sade åt honom, att nu kunde han vara lugn och obesvärad, och om någon komme och nosade omkring flotten, skulle han komma hoppande ut ur skjulet och göra grimaser och ge till ett par tjut som ett vilt djur, så tänkte han de nog skulle vända om och låta honom vara i fred. Det var nog alldeles riktigt tänkt, de' där av honom, fastän jag då trodde för min del, att de flesta inte skulle vänta en gång, tills de fingo höra honom tjuta. Han såg ju
