inte bara ut, som om han var död, utan till och med rysligt mycket värre än så.
De skojarna funderade nu på att försöka med 'det kungliga vidundret» igen, därför att de fingo in så mycket pengar på det, men de voro rädda för, att det kunde vara farligt, då det var möjligt att ryktet om det hade spritt sig ända hit ner under tiden. Och något annat förslag kunde de inte hitta på, och därför sade hertingen till sist, att han skulle lägga sig och gnugga snilleknölarna ett par timmar och försöka om han inte något sätt skulle kunna kugga till sig pengar i den här Arkansas-staden. Och kungen han sade, att han skulle kvista av till den andra staden utan att på förhand göra upp någon plan, utan bara lita på att försynen skulle låta honom göra något kap — han menade väl hin håle, kan jag tro.
Vi hade allihopa köpt oss snygga kläder, där vi sist voro i land, och nu klädde kungen på sig sina och sade till mig, att jag skulle ta på mig mina. Och det gjorde jag naturligtvis. Kungens voro alldeles svarta, och han såg riktigt schangtil och ståtlig ut i dem. Jag hade aldrig vetat förr, huru mycket kläderna kan förändra en människas utseende. Förut hade han ju sett ut som den simplaste gamla slusk, men när han nu tog av sig sin nya, vita kastorhatt och smålog, såg han så ståtlig och god och from ut, att man kunde tro, att han hade kommit direkt ut ur arken och vore gubben Leviticus i egen person. Jim stälde i ordning kanoten åt oss och jag fattade min paddelåra.
Det var en stor ångbåt, som låg i land strax nedanför en udde omkring tre mil ovanför staden — han hade legat där ett par timmar och tagit in frakt. Då säger kungen:
'Då jag är så här schangtilt klädd, tar de' sig bättre ut, om jag kommer från S:t Louis eller Cincinnati eller