Jag begrep nog, vad han funderade på, men jag sa naturligtvis aldrig ett ord.
Då jag kom tillbaka med hertingen, gömde vi kanoten, och så satte de sig på en stock, och kungen talte om för honom allting precis som den där unga herrn hade sagt — alldeles ord för ord likadant. Och hela tiden, som han höll på med det, försökte han att tala som engelsman, och han gjorde det riktigt bra för att vara en sådan lurk. Jag kan inte härma honom, så därför är det bäst, att jag inte försöker att göra det, men han gjorde det verkligt bra. Så säger han:
»Huru tror du du kan reda dig med att vara dövstum, Bilgewater?›
Hertingen svarade, att det behövde han inte vara ängslig för, han hade spelat dövstum på scenen. De sutto nu bara och väntade på att en ångbåt skulle komma.
Så där vid fyra-tiden på eftermiddagen kommer det ett par små ångbåtar kilandes, men de kommo inte nog långt uppifrån floden; men till sist kom det en stor en, och den ropade de an. De satte genast ut en jolle på ångbåten och rodde oss om bord. Han var från Cincinniti. Men när de fingo höra, att vi bara tänkte fara med dem en fyra mil, blevo de alldeles ursinniga på oss och började gorma och svära och sade, att de skulle sätta oss i land. Men den som inte lät skrämma sig, det var kungen, det, Han sa' till dem:
»När man har råd att betala en dollar milen för person för att man blir avhämtad och rodd i land i en jolle, då kan ångbåten ha råd att frakta oss — va' sa'?»
Då blevo de spakare och sade, att det kunde nog gå för sig, och de rodde oss i land.
Det kom ett par dussin karlar ner till stranden, när de sågo jollen komma. Så säger kungen till dem:
»Kan någon av er, mina herrar, såga mig, var Peter Wilks bor?»
