Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/217

Den här sidan har korrekturlästs
213
TJUGUFEMTE KAPITLET

Ingen sade ett enda ord, och man sade: »Tst!» till varandra, och alla männen togo av hattarna och stodo med sänkta huvuden, och man hade kunnat höra en knappnål falla till golvet. Och när de hade kommit fram till kistan, lutade de sig ned över henne och kastade en blick på den döde, och sedan började de tjuta och låta om sig, så att det nästan hade kunnat höras till Orleans; och så slogo de armarna omkring varandras halsar och hängde opp hakan på varandras axlar, och i tre eller fyra minuter skvalade tårarna ur deras ögon, så jag har då aldrig sett maken. Och ni kan tänka, att alla de andra gjorde på samma sätt, och det blev så fuktigt i rummet, att det kan ingen tro. Sedan gick den ena av dem till den ena sidan av likkistan och den andra till den andra sidan, och så lade de sig ned på knä och lutade huvudet mot kistan och låtsade bedja tyst för sig själva. Men det grep de närvarande mer än allt det andra, och varenda en började snyfta riktigt överljutt — de stackars flickorna också; och nästan varenda en av kvinnfolkena gick fram till flickorna utan att säga ett ord, och kysste den högtidligt på pannan och lade sedan handen på deras huvud och tittade opp mot himmelen, under det tårarna runno, och så började de riktigt storgråta och snyfta och torka sig i ögonen och lämnade plats för nästa kvinnfolk. Jag har aldrig sett någonting så gement otrevligt.

Om en stund stiger kungen opp och går fram några steg på golvet, harklar sig och sluddrar fram under tårar ett braskande tal om vilken svår prövning det var för honom och hans stackars broder att förlora den hädangångne och att inte ha hunnit fram, så att de fått se den hädangångne vid liv efter att hava företagit en fyra tusen mil lång resa, men »det är en prövning, som har mildrats och helgats för oss genom detta för oss så dyrbara deltagande i vår sorg och dessa heliga tårar»; och så tackade han dem av hela sitt hjärta och sin broders