hjärta, därför att de inte kunde nog tacka dem med munnen, då ord voro för svaga och kalla, och så vidare en hel mängd pladder och skräp, så man kunde bli sjuk åt det. Och till sist snyftar han fram ett gudsnådligt »Amen!» och ger sig till att gråta igen, som om han alldeles varit från vettet.
Och han hade knappast talat till slut, förr än någon i hopen tog opp en psalm, och varenda en sjöng med av alla krafter, och det gjorde mig riktigt gott, för jag tyckte det var alldeles som när det var slut på gudstjänsten i kyrkan. Musik är verkligen en god sak, och efter all denna gråt och tandagnisslan har jag aldrig sett eller hört någonting, som så kunnat muntra upp en och varit så trevligt.
Så börjar kungen smörja munlädret igen och säger, att det skulle glädja honom och hans brorsdöttrar, om någon av familjens närmare vänner ville stanna kvar och spisa kväll med dem och hjälpa dem att vaka över den avsomnades jordiska kvarlevor; och han sade, att om hans stackars broder, som låg där, kunde tala, visste han vilka han skulle nämna, för det var namn, som voro honom mycket kära och ofta omnämnda i hans brev; och nu ville han, kungen, göra det i hans ställe, nämligen på följande sätt såsom följer: herr pastor Hobson och diakonen Lot Hovey och herr Ben Rucker och Abner Shackleford och Levi Bell och doktor Robinson och deras hustrur och änkefru Bartley.
Pastor Hobson och doktor Robinson voro ute på jakt tillsammans i andra ändan av staden, det vill säga jag menar, att doktorn höll på att förpassa en, som var sjuk, till den andra världen, och prästen höll på och leda honom på rätta vägen. Advokaten Bell hade farit till Louisville för någon angelägenhet, men de övriga voro närvarande, och så kommo de fram alltihopa och skakade hand med kungen och tackade honom och pratade med honom, och sedan skakade de hand med
