Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/221

Den här sidan har korrekturlästs
217
TJUGUFEMTE KAPITLET

igen» — och så började han också plocka fram gullslantar och lade dem i en hög.

De blevo nästan alldeles panka, men de fingo ihop fulla summan, sex tusen dollars.

»Hörru du», säger hertingen, »jag har en annan idé. Kom, gå vi dit opp å räknar pengarna, å se'n tar vi å skänker dom åt flickorna.»

Kors i allan dar, herting, låt mig få ta omkring dig. De' va' då den ypperligaste idé en människa nå'nsin ha' kunnat hitta på. Sannerligen har du inte en skalle, som jag aldrig nå'nsin sitt maken till. De' ä' just rätta knepet, de', så visst som att jag står här. Låt dom komma me' sina misstankar nu, om dom vill — de' här kommer att riktigt dra dom vid näsan.»

Då vi kommo upp ur källarn, samlades alla runt omkring bordet, och kungen räknade pengarna och lade dem i högar, tre hundra dollars i var hög — tillsammans tjugu små vackra högar. Varenda en, som var där, såg ut som om han hade varit hungrig och slickade sig om munnen. Därpå ströko de ned pengarna i påsen igen, och jag såg huru kungen började blåsa ut sig för att hålla ett nytt tal. Han sade:

»Mina kära vänner! Min stackars broder, som ligger där borta, har visat sig ädelmodig mot dem, som han lämnat efter sig i denna sorgedalen. Han har varit ädelmodig mot dessa stackars små fader- och moderlösa lamm, som han älskade och vårdade sig om. Jag, och vi, som kände honom, veta, att han skulle ha visat sig ännu mera frikostig mot dem, om han inte hade varit rädd för att såra sin käre William och mig. Eller huru — skulle han inte det! Jo, utom all fråga, de' ä' då min åsikt om saken. Men va' skulle vi väl vara för ena bröder, om vi ville stå honom i vägen och hindra honom från att få som han ville vid ett sådant tillfälle som detta? Och vad slags farbröder skulle vi vara, som kunde råna — ja, just råna — så'na rara små lamm som