konserverna voro smaklösa och att de stekta kycklingarna voro sega och saftlösa, och en hel hop annan sådan där smörja, som kvinnfolkena alltid bruka prata för att tvinga fram de andras beröm; och alla de andra visste, att allting var av riktigt prima vara och sade det — de sade till ett par exempel: »Nej, men så utmärkt vackert brynt det här rostade brödet är! Huru kan ni få det så här vackert!» och: »Var i all världen har ni fått tag i denna utmärkta pickles?» och allt sådant där meningslöst pladder, som folk alltid brukar komma med på ett kalas, som ni nog vet.
Och när alla de andra hade ätit, fick jag och den harmynta vårt kvällsmål i köket på lämningarna, medan de andra hjälpte niggrerna att diska. Den harmynta började pumpa mig om England, och ta mig så katten tyckte jag inte ibland, att jag riktigt hade kommit mig ut på det hala.
»Har du nå'nsin sitt kungen?» frågade hon.
»Hocken? Wilhelm den Fjärde? Jo, de' kan ni lita på — han går ju i våran kyrka.»
Jag visste, att han var död för flera år se'n, men det låtsades jag aldrig om. Men när jag sade, att han brukade gå i våran kyrka, så säger hon:
»Vad för slag — regelbundet?»
»Ja visst. Hans bänkplats ä' alldeles mitt emot våran på andra sidan om predikstolen.»
»Jag trodde, att han bodde i London, jag.»
»Visst gör han de'. Var skulle han bo annars?»
»Men jag trodde, att ni bodde i Sheffield.»
Jag märkte att jag var fast och måste låtsas vara nära att kvävas av ett kycklingben, för att få tid att tänka över, huru jag skulle kunna reda mig ur klämman. Så säger jag:
»Jag mente, att han brukar gå i våran kyrka, då han är i Sheffield, men de' ä' bara på somrarna, då han kommer dit för havsbadenas skull.»
