ni säger, att ni inte varit i England. Nej, vet ni, Harmy — Johanna, vill jag säga, dom har aldrig en enda fridag från årets början till dess slut; aldrig får dom gå på en cirkus, aldrig får dom gå på en teater eller på nå' negerspektakel eller nå'nstans.»
»Inte i kyrkan heller?»
»Neej då, inte i kyrkan heller.»
»Men du går ju i kyrkan varenda söndag, sa, du nyss.»
Si så, nu var jag fast igen. Jag hade glömt, att jag var betjänt åt gubbstuten. Men i nästa minut kastade jag mig in på ett slags förklaring om att en betjänt eller lakej var någonting helt annat än en vanlig tjänare och måste gå i kyrkan, om han vill eller inte, och sitta tillsammans med familjen i samma bänk, därför att det var lag på det. Men jag redde mig inte riktigt bra, för när jag hade slutat, såg jag, att hon inte var belåten.
»Säg mig på din heder», säger hon, »har du inte försökt att kugga i mig en hel hop lögner?»
»På min heder, de' har jag inte», säger jag.
»Inte en enda lögn?»
»Nej, inte en enda lögn», säger jag. »De' ä' sant varenda smula.»
»Lägg handen på den här boken och säg det.»
Då jag såg, att det inte var någonting annat än en ordbok, lade jag min hand på den och sade det. Då såg hon litet mer belåten ut och sade:
»Nå, så ska' jag väl tro en del av det då, men så sant jag här står, om jag vill tro resten.»
»Vad är det, som du inte vill tro, Johanna?»
Mary Jane, som kom in i detsamma och hade Susanna med sig. »Det är varken rätt eller vänligt av dig att säga så till honom, som är en främling och så långt från de sina. Huru skulle du tycka själv, om någon behandlade dig på samma sätt?»
