»Så där gör du alltid, Mary Jane — ä' alltid tillreds att hjälpa vem de' vara må, innan nå'n skada ä' skedd. Jag har inte gjort honom de' bittersta. Han har skarvat ihop en hel mängd historier åt mig, tror jag, och jag sa', att jag inte kunde svälja alltihopa, och de' va' allt jag sa' — inte en smul mera sa' jag. Jag tycker han bör kunna tåla så pass mycke', som de' va' — eller hur?»
»Jag frågar inte efter, om det var litet eller om det var mycket, men nu är han i vårt hus och är en främling, och det var inte snällt av dig att säga så. Om du vore i hans skor, skulle du känna dig utskämd, om någon sade så till dig, och då bör du inte säga någonting till en annan, som du känner som en kränkning.»
»Ja men, Mary Jane, han sa'…»
»Det gör ingenting vad han sade — det är inte det, som det är frågan om, utan vad det här gäller, det är att du skall behandla honom vänligt och inte säga till honom saker, som kommer honom att erinra sig, att han inte är i sitt eget land och bland sina egna släktingar.»
Då säger jag för mig själv: och den här flickan skulle jag låta den gamla luvern råna på hennes pengar!
Sedan började Susanna på samma sätt, och ni må tro mig eller inte, så gav hon den harmynta en riktig påminnelse om hennes dödlighet.
Då säger jag för mig själv: och det här är en annan flicka, som jag tänker låta honom råna på hennes pengar!
Sedan började Mary Jane på igen och hon talade så milt och gott och rart så — som hon alltid gjorde —, och när hon hade slutat den här gången, var det inte mycket kvar av den stackars harmynta, och hon började gråta.
»Si så», sade de andra flickorna, »bed honom nu om förlåtelse.»
Och det gjorde hon, och hon gjorde det riktigt snällt
