och vackert, ja, hon gjorde det på ett så vackert sätt, att det riktigt gjorde en gott att höra det, och jag önskade att jag hade vetat ett tusental lögner, som jag hade kunna få proppa i henne, så att hon hade gjort om det igen.
Så säger jag till mig själv: här är också en, som jag tänker låta dem röfva hennes pengar från. Och när hon hade bett mig om förlåtelse, hjälptes de åt alla tre för att jag skulle känna mig hemmastadd och veta, att jag var bland vänner. Jag kände mig så simpel och dålig och usel, att jag sade till mig själv: Mitt beslut är fattat — jag skall knycka de där pengarna åt dem eller dö.
Jag steg opp och gick ut — jag sade, att jag skulle gå och lägga mig, och det var nog sant på sitt sätt, för förr eller senare skulle jag ju göra det. Då jag blev ensam för mig själv, började jag på att tänka på saken. Jag säger till mig själv: Ska' jag gå i hemlighet till den där doktorn och skvallra på de här skälmarna? Nej — det duger inte — han kan tala om, vem som har talt om det för honom, och då kommer kungen och hertigen att ge mig mina fiskar varma. Skall jag i hemlighet tala om det för Mary Jane? Nej, det vågar jag inte. Hennes ansikte skulle alldeles säkert förråda henne och ge dem en vink, och som de ha pengarna om hand, skulle de genast smyga sig härifrån och gno i väg med dem. Om hon skulle skaffa hjälp, skulle jag bli inblandad i historien, innan det var slut på den. Nej, det finns inte mer än ett enda sätt, som duger: jag skall på ett eller annat sätt stjäla de där pengarna, och jag måste stjäla dem så, att de inte kunna misstänka mig för att ha gjort det. De hava kommit sig riktigt opp i smöret här, och de komma inte att ge sig av härifrån, förrän de ha skinnat den här familjen och den här staden så mycket de kunna, så att jag nog kommer att finna ett lämpligt tillfälle. Jag skall stjäla dem och gömma dem, och om en tid, då jag har kommit ett gott
