stycke utför floden, skall jag skriva ett brev till Mary Jane och tala om för henne, varest de äro gömda. Men det är bäst att jag knycker dem i natt, om jag kan, för ingen kan veta, vad den här doktorn kan ta sig för, och om han börjar bråka igen, kunna kungen och hertingen vad stund som helst ta till schappen.
Nå, så går jag och söker igenom rummen då, tänker jag. En trappa upp var det mörkt i förstugan, men jag hittade ändå reda på hertingens rum och började treva med händerna; men så erinrade jag mig, att det inte var mycket troligt, att kungen skulle låta någon annan ta hand om de där pengarna än just han själv; därför gick jag in i hans rum och började på att treva omkring där. Jag fann dock snart, att jag inte kunde uträtta någonting utan ett ljus, men jag vågade naturligtvis inte tända något. Jag tänkte därför, att jag måste göra det andra — gömma mig och lyssna på dem. I detsamma hör jag deras fotsteg närma sig, och jag tänkte krypa under sängen; jag sträckte ut handen för att känna efter, varest den var, men den stod inte där, varest jag hade tänkt, att den skulle vara. I dess ställe fick jag fatt i förhänget, som satt utanför Mary Janes kjjolar, och då kröp jag som en blixt bakom det och vecklade in mig i kjolarna och stod stilla och tyst som en råtta.
De kommo in och stängde dörren, och det första hertingen gjorde var att han lade sig ned och tittade efter under sängen, om någon låg gömd där. Ni må tro, att jag nu var glad, att jag inte hade funnit sängen, när jag sökte den. Och ändå så vet ni väl, att det liksom faller av sig självt, att man gömmer sig under sängen, när man har något hyss för sig. De satte sig, och kungen säger:
»Nå, vad är det frågan om? Och raska på med vad du har att säga, för de' ä' bättre för oss, om vi håller
