oss där nere a spetaklar oss å sörjer, än att vi ä' här oppe å ger dom tillfälle att tala om oss.»
»Ja, sir du Capet, de' ä' att jag inte alls kan vara lugn — jag ä' riktigt orolig. Den där doktorn ligger mig på sinnet. Jag ville veta, vad du har för planer. För min del har jag hittat på en idé, å de' en som ä' bra ändå, tycker jag.»
»Hurudan ä' den då, herting?»
»Jo' att de' ä' bäst för oss att vi ge oss i väg härifrån innan klockan tre i mårron bitti å kilar av utför floden men vad vi ha fått, särskilt om vi tänker på, att vi ha fått'et så lätt — skänkt åt oss, kastat över oss, kan man nästan säga, då vi naturligtvis trodde, att vi skulle bli tvungna att stjäla det tillbaka igen. Jag röstar för, att vi ge oss av härifrån å gno av alla krafter.»
Jag kände mig riktigt orolig. För en eller två timmar sedan skulle det ha varit litet annorlunda, men nu kände jag mig orolig och besviken. Men kungen han brusar ut och säger:
»Vad för slag! Å inte sälja reksten av egendomen. Ge oss av härifrån som ett par fånar å lämna efter oss egendom till åtta eller nie tusen dollars värde, som ligger här alldeles tillreds å bara väntar på att vi ska' skyffla åt oss den? Å till på köpet ä' allting lätt att sälja också.»
Hertingen grumsade; han sade, att påsen med guldet var nog, och han hade inte lust att gå längre — han ville inte vara med om att röva ifrån dessa fader- och moderlösa barn allt vad de ägde och hade.
»Äsch, huru du kan prata!» sade kungen. »Vi kommer inte att ta från dom nå'nting annat alls än just de här pengarna; de' ä' dom, som köper av oss, som får sitta emellan, för så snart dom finner, att vi inte ägde de' — å de dröjer nog inte länge till dess, sedan vi ha gett oss i väg —, går köpet opp igen å allt återfaller till stärbhuset. De här fader- och moderlösa flickorna
