kommer å få tillbaka sitt hus igen, å de' ä' nog för dom; dom ä' unga å 'duktiga å kan lätt förtjäna sitt uppehälle. Inte kommer de' att gå någon nöd på dom. Tänk på de' att de' finns tusenden å åter tusenden, som inte på långt när ha de' så bra som dom. Inte ha dom nå'nting att beklaga sig över.»
Så där gick kungen på och pratade, tills den andre blev som både döv och blind och gav med sig till sist och sade att det finge väl bli så då, men en fördömd galenskap var det ändå att stanna kvar med den där doktorn hängande som ett åskmoln över dem. Men kungen han sade:
»Skräp i doktorn! Va behöver vi bry oss om honom för? Ha vi inte alla dumhuvuden i den här sta'n på vår sida, och ä' dom inte flertalet i vad' stad som helst?»
Som de gjorde sig i ordning att gå ner igen, säger hertingen:
»Jag tycker inte vi ha lagt de där pengarna på nå' bra ställe.»
Det livade opp mig. Jag hade börjat tro, att jag inte skulle få någon slags vink av dem, som kunde hjälpa mig.
»Varför de'?» säger kungen.
»Jo, för att Mary Jane kommer väl att vara sorgklädd beständigt nu, å innan du vet orde' av, kan den nigger, som städar rummena, få tillsägelse att lägga ner alla de där grannlåterna i en lår och föra dom härifrån, å tror du en nigger kan komma över pengar utan att låna lite av dom?»
»Nu har skallen kommit i ordning på dig igen, herting», säger kungen, och så kommer han och famlar med händerna ett par tre fot från det ställe, där jag stod.
Jag klämde mig så nära jag kunde intill väggen och stod alldeles molstilla, fastän jag darrade som ett asplöv, och jag undrade, vad de här gökarna skulle säga, om de finge tag i mig. Och så försökte jag tänka ut, vad
