mig om, att de där karlarna, som skulle hålla likvaka, inte hade sett mig, kikade jag genom springan på dörren igen, men ingen av dem hade rört sig ur fläcken, så att med den saken var då allting bra.
Jag smög mig opp och lade mig igen, men jag kände mig ganska nedstämd över att det hade gått på det här viset, då jag hade gjort mig så mycket besvär och utsatt mig för så mycken fara. Så tänkte jag för mig själv: om nu bara pengarna kunde få stanna kvar där de äro, vore allt bra ändå, för när vi ha kommit ett eller två hundra mil nedåt floden, kan jag ju skriva till Mary Jane och tala om allting för henne, och då kan hon låta gräva opp honom igen och få igen pengarna; men så kommer det ändå inte att gå, utan vad som kommer att hända, det är det, att de säkert finna påsen med pengarna, när de komma för att skruva igen locket. Då får kungen hand om dom igen, och det kommer minsann att dröja länge, innan han ger mig ett nytt tillfälle att knycka dom ifrån honom. Naturligtvis kände jag lust att smyga mig ner igen och ta penningpåsen därifrån, det måtte ni väl kunna begripa, men jag vågade inte försöka. För var enda minut som gick led det närmare mot morgonen, och snart kunde någon av de där väktarna börja på och röra på sig och jag kunde bli knipen — knipen med dessa sex tusen dollars, som ingen hade bett mig ta vård om. Nej, jag har inte lust att bli inblandad i en sådan affär, sade jag för mig själv.
Då jag kom ner på morgonen var dörren till likrummet stängd och de där karlarna, som hade vakat så bra, hade gått sin väg. Det fanns ingen där nere utom husets eget folk och änkefru Bartley och vårt sällskap. Jag observerade noga deras ansikten för att se, om någonting särskilt hade hänt, men jag kunde inte se något tecken till det.
Fram emot middagen kom begravningsentreprenören med sin medhjälpare, och de satte likkistan mitt i
