rummet på ett par stolar och sedan satte de alla våra stolar i rader och lånade flera stolar av grannarna, tills hallen och förmaket och matsalen voro fulla av stolar. Jag såg att likkistlocket låg på samma sätt som förut, men jag vågade inte gå fram och titta in under det, när så många människor stodo runt omkring och tittade på.
Så började gästerna att komma hoptals, och ungherarna och flickorna togo plats i främsta raden vid huvudändan av likkistan, och under en halv timmes tid defilerade man nu på ett led långsamt förbi likkistan, och var och en stod en minut eller så och såg på den dödes ansikte, och några fällde en eller annan tår, och allt var så stilla tyst och högtidligt, bara att flickorna och ungherrarna höllo näsduken för ansiktet och böjde ned huvudet och snyftade litet. Det hördes inte något annat ljud än att man skrapade med fötterna mot golvet och snöt sig — för folk snyter sig alltid mera på en begravning än vid något annat tillfälle utom i kyrkan.
Då rummen hade blivit proppfulla med människor, kommer begravningsentreprenören i sina svarta handskar smygande på sitt sakta, lugnande sätt och gör de sista anordningarna och ställer människor och saker till rätta, så att allt ser snyggt och trevligt ut, som det skall vara, och han gjorde inte så mycket buller som en katt en gång. Han sade aldrig ett ord, men han styrde om, att folkströmmen icke fick stanna, han knuffade in de senkomna, han höll passagen här och var fri och öppen, och det gjorde han allt bara med nickningar och tecken med händerna. Sedan ställde han sig själv invid väggen. Han var den mjukaste, smidigaste, halaste karl jag någonsin har sett, och det fanns inte större spår till ett leende i hans ansikte än på en fläskskinka.
De hade lånat sig ett orgelharmonium — ett gammalt skrälle, och när allting var i ordning, slog sig en ung dam ner vid det och började bearbeta det, och det pep
