Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/241

Den här sidan har korrekturlästs
237
TJUGUSJUNDE KAPITLET

alla de närvarande sågo ut, för varenda en av dem ville naturligtvis ha reda på, vad det var. En sådan där liten småsak kostar ingenting, men det är just småsakerna som göra, att en människa blir föremål för andras uppmärksamhet och gör sig omtyckt. Det fanns i hela den staden inte en enda människa, som var så populär som den där begravningsentreprenören.

Prästens likpredikan var nog mycket bra, förstås, men ohyggligt lång och tråkig. Och sedan trädde kungen fram och hasplade ur sig något av sitt vanliga skräp, och så var det då äntligen slut på alla de där tråkigheterna, och begravningsentreprenören började maka sig fram till likkistan, hållande sin skruvmejsel i handen. O, vad jag var orolig, och huru noga jag följde alla hans rörelser med ögonen! Men han bråkade inte alls, utan drog bara helt sakta locket fram över likkistan så ledigt, som om det hade varit oljat, och skruvade till det tätt och fast. Si så, nu stod jag där! Jag visste inte, om pengarna lågo inne i likkistan eller inte. Tänk nu, om någon har varit där och i hemlighet huggit påsen, säger jag till mig själv; huru skall jag nu kunna veta, om jag bör skriva till Mary Jane eller inte? Tänk, om jag skriver, och hon gräver opp kistan och inte finner någonting där — vad skall hon då tänka om mig? För attan, säger jag, man kan sätta efter mig och bura in mig; nej, då är det bäst att jag tiger som en mur och nte skriver alls. Jo, nu har jag minsann ställt till det riktigt bra! Jag skulle försöka att ställa allting till rätta, jag, och då har jag gjort det hundra gånger sämre än det var. O, om jag hade låtit bli ändå att göra någonting åt det! Må katten ta hela historien!

De begrovo honom, och vi kommo tillbaka hem, och jag började igen att noga ge akt på allas ansikten — det var omöjligt för mig att låta bli det, och jag hade ingen ro i mig. Men ingenting blev det av det: jag såg inte ett enda dyft i något enda ansikte.