Kungen var ute på aftonen och gjorde visit hos en hel mängd folk, och han tjusade till varenda en genom att han var så vänlig och språksam. Och då låter han dem förstå, att hans församling där borta i England längtade alldeles förfärligt efter honom, varför han måste skynda sig och ordna affärerna och fara tillbaka hem. Han var mycket ledsen, sade han, för att han blev så där jäktad, och alla de andra sade också, att det var ledsamt; de önskade, att han hade kunnat stanna längre, men de förstodo, att det icke läte sig göra, sade de. Och han sade, att han och William naturligtvis skulle taga flickorna med sig hem, och det blevo allesamman mycket glada över, därför att flickorna då skulle få det så bra där borta tillsammans med sina egna släktingar; och även flickorna voro belåtna — det var så lockande för dem, att de alldeles glömde, att de någonsin haft några sorger och bekymmer, och de uppmanade honom att realisera egendomen så fort han kunde — de skulle nog vara färdiga. De stackars varelserna voro så glada och lyckliga, att jag kände ett styng i hjärtat, då jag såg huru narrade och bedragna de blevo, men det var mig omöjligt att begripa, huru jag utan fara för mig själv skulle kunna gripa in och styra det hela åt annat håll.
Må jag bli hängd om inte kungen annonserade, att huset och niggrerna och hela subberten tvärt skulle säljas på auktion och att auktionen skulle bli två dar efter begravningen, men att vem som helst kunde få köpa vad han ville under hand förut.
Dagen efter begravningen så där framåt middagen fick flickornas glädje den första knuffen; det kom nämligen ett par slavhandlare, och till dem säljer kungen niggrerna mot tre dagars växlar, som de kallade det, och så fördes de bort, de två sönerna uppför floden till Memphis och deras moder nedför floden till Orleans. Jag trodde hjärtat skulle brista av sorg på de stackars flickorna och de där niggrerna; de gräto om varandra
