»Kors i alla dar, så'na kanaljer!» utropar kungen, och båda två sågo riktigt ordentligt hängfärdiga och dumma ut. De stodo där och funderade och klådde sig i huvudet ett par minuter, men så brast hertingen ut i ett infernaliskt skärande skratt och sade:
»Aldrig har jag då sitt maken till, så fiffigt de här niggrerna ha lurat oss. Dom låtsade, kan tänka, vara så sorgsna för att dom måste bort från den här trakten, å jag trodde verkligen, att dom va' sorgsna. Å de' gjorde du också, å de gjorde varenda en. Men kom nu inte å säg mig, att en nigger inte har anlag för å bli skådespelare. Så som dom har spelat här, skulle dom ha kunnat kugga vilken som helst. För min del är jag av den åsikten, att det ligger en hel förmögenhet i dom. Hade jag bara pengar å en teater, skulle jag inte kunna tänka mig nå'n bättre pjäs än de' här — å här ha vi gått å sålt dom för ett sånt rampris — lite' krafs på en papperslapp (å kan inte få betalt än en gång, för allt vi läser de' här krafset). Var ä' den där lappen — växeln menar jag?»
»Inlämnad i banken till inkassering. Var skulle han annars vara?»
»Nå, så gudskelov har de' då sin riktighet me' den saken.»
Så säger jag, som om jag vore riktigt blyg och rädd:
»Ä' de' nå'nting, som har gått på tok?»
Kungen vänder sig om emot mig som en virvelvind och brusar ut:
»Ingenting, som angår dig. Håll du munnen på dig å skköt dina egna affärer — om du har några. Glöm inte de', så länge du ä' i den här sta'n — glöm inte de', för annars…» Så vänder han sig till hertingen och säger: »De' ä' ingen annan råd än att vi få svälja de' å tiga — tysta som muren måste vi vara.»
Då de höllo på att kliva ner utför stegen, börjar hertingen på att skratta igen och säger:
