Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/246

Den här sidan har korrekturlästs
242
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

»Snabb omsättning å liten förtjänst! De' ä' ju en bra affärsprincip de' — eller hur?»

Kungen gläfser till åt honom och säger:

»Jag försökte att göra så gott jag kunde, då jag sålde dem så fort. Om vinsten har visat sig bli ingen å förlusten stor, ä' de' kanske mitt fel mera än ditt?»

»Ja, dom skulle vara här i huset än, å vi skulle inte vara här, om jag hade kunnat förmå dig att lyssna till mitt råd.»

Kungen blev honom inte svaret skyldig, och sedan dängde han till mig ett slag eller par för att jag inte hade kommit och talat om för honom, att jag hade sitt niggrerna komma ut ur hans rum och bära sig åt så där — vilket dumhuvud som helst borde ha kunnat begripa, att de hade något fuffens för sig, sade han. Så började han svära och banna över sig själv en stund och sade, att alltihopa kom av att han inte hade legat kvar i sängen och tagit sin vanliga morgonblund den där morgonen, och han ville bli fördömd, om han någonsin skulle göra så mera. Sedan avlägsnade de sig, grälande på varandra hela vägen. Men jag var alldeles rysligt glad över, att jag hade kunnat skylla ifrån mig allt på niggrerna och ändå inte gjort dem någon skada med det.


XXVIII.

Om en stund var det tid att stiga opp, varför jag klev utför stegen och begav mig ner i nedra våningen, men då jag gick förbi flickornas rum, stod dörren till det öppen, och jag såg Mary Jane sitta bredvid den gamla skinnkofferten; hon höll på att packa ner sina saker i den och göra sig i ordning att fara till England. Men nu satt hon stilla med en hopviken kjol på knäet och höll handen för ansiktet och grät. Jag tyckte, att