mig, som om sanningen vore bättre och till och med mindre farlig än en lögn. Jag måste komma ihåg den här saken och tänka bättre på den någon gång längre fram, för det är så besynnenligt och ovanligt. Aldrig har då jag sett någonting likadant. Nå, så kör då! säger jag till sist för mig själv, jag får väl göra det då på vinst och förlust — jag skall tala sanning den här gången, fastän jag tycker det är just som om jag satte mig på en krutfjärding och tuttade på den för att få se, vart det komme att bära i väg för mig. Så säger jag då:
»Fröken Mary Jane, finns de' någe ställe ett lite' stycke utanför sta'n, dit ni kunde fara å stanna där en tre, fyra dar?»
»Ja — hos Lothrops. Varför frågar du om det?»
»Åh, bry er inte om de 'än. Om jag talar om för er, huru jag kan veta, att niggrerna ska' få si varandra igen — inom två veckor — här i detta hus — och om jag bevisar för er, huru jag kan veta de' — vill ni fara till Lothrops då å stanna hos dem i fyra dar?»
»I fyra dar!» säger hon; »O, jag ska' stanna där ett år.»
»De' ä' bra!» säger jag; »av er begär jag inte mer än bara ert ord på de' — jag litar mera på de' än om vem annan som helst kysste bibeln på de'.» Hon smålog och rodnade så vackert, så vackert. Och så säger jag: »Om ni inte har nå'nting emot de', ska' jag stänga dörren — å rigla den.»
När jag kommit tillbaka och satt mig igen, säger jag:
»Skrik inte! Sitt alldeles stilla å tyst å ta de' som en karl. Jag tänker tala om sanningen för er, å ni måste vara stark och modig, fröken Mary, för de' ä' en otäck historia, å de' kommer att bli ett hårt slag för er, men de' kan inte hjälpas. Dom här farbröderna era ä' inte nå' farbröder alls — dom ä' ett par skojare — ena
