elefanter och skatter och så vidare, men vi hade fiender, som han kallade »mager», och de hade förvandlat alltihopa till söndagsskolebarn bara för att göra oss förtret. Jag sade, att vad vi då borde göra var att ta reda på de där »magerna». Tom Sawyer sade, att jag var ett dumhuvud.
»Begriper du inte de'», sade han, »att en så'n trollkarl kunde trolla fram en ryslig mängd med andar, å dom skulle hacka dig i småbitar, innan du kunde säga smack en gång. Dom ä' så långa som ett träd å så tjocka som en kyrka.»
»Nå», sade jag, »kan inte vi då skaffa oss några andar, som hjälper oss — kunde vi inte rå på de andra då?»
»Huru ska' du kunna få tag på dom?»
»Jag vet inte. Huru får dom fatt på dom?»
»Jo, dom gnider en gammal blecklampa eller en järnring, å då komma andarna med en ryslig fart, å de' åskar och blixtrar och ryker omkring dom, och allting man säger åt dom att dom ska' göra, det gör dom genast. De' ä' som ingenting att rycka upp ett torn med rötterna och svepa de' kring örona på en magister eller på vilken annan som helst.»
»Vem kan få dom att gno omkring på de' viset?»
»Den som gnider lampan eller ringen, vet jag. Dom tillhör vem som helst, som gnider lampan eller ringen, å dom måste göra allt vad han befaller dom. Om han säger, att dom ska' bygga ett slott, som ä' fyrtio mil långt av diamanter å fylla de' alldeles med smällkaruscha eller vad man vill å fara efter en kejsares dotter från Kina, som man får gifta sig med, så måste dom göra de', å de' förr än solen gått upp nästa morgon också. Åh kan du tänka, att dom måste dansa runt omkring hela landet med slottet, när helst man säger till.
»Men jag tycker», sade jag, »att dom ä' bara en hop
