Jag sade därför ingenting på en bra stund — men så sade jag till sist:
»Jag skulle helst vilja slippa tala om för er, fröken Mary Jane, var jag lade honom, om ni vill vara så snäll å låta mig tiga me' de'; men 'jag ska' skriva opp de' åt er på en papperslapp, å då kan ni läsa de' på vägen till Lothrops, om ni har lust. Tycker ni, att de' blir bra, de'?»
»Ja, det blir det.»
Då skrev jag på en papperslapp: »Jag lade honom i likkistan. Den låg där, då ni var inne i rummet å grät på natten. Jag stod bakom dörren, å jag tyckte det var förfärligt synd om er, fröken Mary Jane.»
Det blev en liten smula fuktigt i ögonen på mig, då jag kom ihåg, huru hon låg och grät där alldeles ensam mitt i natten, medan de där kanaljebovarna, som bedrogo och rånade henne, lågo och sovo under samma tak, och när jag vek ihop pappperslappen och räckte den till henne, såg jag, att tårarna trängde fram i hennes ögon också; och hon tog mig i handen och tryckte den hårt och sade:
»Och nu farväl! Jag skall göra alldeles som du har sagt mig; och om jag aldrig någonsin får se dig mera här i livet, skall jag ändå aldrig någonsin glömma dig, utan jag skall tänka på dig många, många gånger, och jag skall bedja för dig också!» — Och därmed var hon borta.
Bedja för mig! Om hon hade känt mig bättre, tänker jag, att hon hade tagit sig för någonting annat, som hade anstått henne bättre och lönat sig bättre. Men huru därmed är, så kan jag ändå slå mig i backen på, att hon gjorde det ändå — för sådan var hon. Hon hade den naturn, att hon skulle ha kunnat be för Judas, om hon fått det i huvudet på sig. Ni må säga vad ni vill, men jag tycker då för min del, att det var mera guld i henne än i alla andra flickor, som jag har sett;