suttit oppe och vakat hos henne hela natten i natt, sa' fröken Mary Jane, å dom tror inte hon har många timmar kvar.»
»O så förfärligt sorgligt! Vad ä' de' åt henne?»
Jag kunde i en hast inte hitta på någonting lämpligt, och då drog jag till med:
»Inflammation i örmandlarna.»
»Prat! Moster din ä' inflammerad, hon. Inte sitter man uppe och vakar över en människa, som har fått inflammation i örmandlarna.»
»Gör man inte de', säger ni? Jo, ni kan slå er i backen på att man måste göra de' ändå, när de' ä' fråga om en så'n här inflammation. Den här inflammationen, som hon har, de' ä' inte den vanliga de' inte — de' ä' ett alldeles nytt slag, sa' fröken Mary Jane.»
»Hurudant ä' de här nya slaget då?»
»Jo, de' ä' liksom hopblandat me' en hel mängd andra saker.»
»Vilka andra saker?»
»Jo, mässling å kikhosta å rosen å tvinsot å gulsot å hjärnfeber å jag vet inte allt va'.»
»Kors i alla dagar. Och de' kallar dom för inflammation i örmandlarna?»
»Ja, så sa' då fröken Mary Jane åtminstone.»
»Men va' i all världen kan dom kalla de så för?»
»Jo, därför att de' ä' inflammation i örmandlarna — de' ä' de' de' börjar me'.»
»Men de' ä' ju inte sunt förnuft i de'. Om en människa skulle råka att hugga av sig en tå, å hon sedan tar in gift å faller ner i en brunn å bryter halsen av sig å skjuter sig en kula för pannan, å de' då skulle komma någon å fråga, va' de' var, som tog livet av henne, å då nå'n dumskalle skulle svara: 'Åh, hon högg ju av sig tån, vet jag' — vore det sunt förnuft i de'? De måste du väl höra att de inte vore. Å på samma
