sätt ä' de' inte nå' sunt förnuft i de' här heller. Ä' de smittsamt?»
»Om de' ä' smittsamt! Huru ni kan fråga! Kan en pinnharv me' pinnarna vända uppåt ta fast er? — då de' ä' mörkt? Jo, om ni inte fastnar på en pinne, kan ni ge er den på, att ni fastnar på en annan — eller hur? Å ni kan inte gå eran väg å ta den pinnen me' er, utan att släpa me' er hela pinnharven — säg, kan ni de'? Nå, den här inflammationen i örmandlarna ä' liksom ett slags harv, kan man nästan säga — å den ä' inte nå'n klen harv heller, för ni fastnar på den riktigt för gott.»
»Hu då! De' ä' riktigt förfärligt, tycker jag», säger den harmynta; »jag skall gå till farbror Harvey å…»
»Ja visst, ja!» säger jag; »de skulle jag också. Naturligtvis skulle jag de'. Jag skulle inte förlora en enda minut.»
»Va' menar du? Varför skulle du inte de'?»
»Tänk bara ett ögonblick på saken, så. kanske ni kan begripa de'. Ä' inte era farbröder tvungna att fara hem till England så fort som möjligt? Å tror ni, att dom skulle vara så elaka mot er att fara sin väg ifrån er å låta er komma efter sedan hela den där långa vägen? Nej, ni vet att dom skulle vänta på er. Nå så tillvida ä' allt gott å väl. Er farbror Harvey ä' präst — ä' han inte de'? Nåå, huru tror ni — tror ni att en präst går och bedrar en ångbåtskapten? Kommer han att bedra en ångbåtskapten — för att han inte ska' vägra att ta fröken Mary Jane ombord? Nej, ni vet, att han inte kommer att göra de'. Va' kommer han att göra då? Jo, han kommer att säga så här: 'De' ä' förfärligt illa,. men mina församlingsangelägenheter få reda sig bäst de kunna, för min brorsdotter har varit i beröring me' den här ohyggligt farliga pluribus-unum-inflammationen i örmandlarna, å då ä' de min oavvisliga plikt att stanna kvar har å vänta de tre månader, som de' behövs för
