honom. Jag kan inte riktigt komma ihåg vad den gamle herrn sade, och inte heller kan jag härma hans språk, men någonting ungefär i den här vägen var det han sade till dem, som stodo omkring honom:
»Detta är en överraskning för mig, som jag icke hade väntat mig, och jag vill öppet och ärligt erkänna, att jag icke är fullt beredd på att möta den och svara för mig, ty min broder och jag ha råkat ut för ett par missöden, i det han har brutit av sin högra arm, och våra reseffekter fördes i går natt av misstag i land i en stad litet längre opp efter floden. Jag är Peter Wilks broder Harvey, och detta är hans broder William, som varken kan höra eller tala — och nu kan han inte ens teckna, så att det är värt att tala om, då han endast har en hand att göra det med. Vi äro de, som vi utge oss för att vara, och jag skall kunna bevisa det om ett par dagar, då våra saker ha kommit hit. Men intill dess vill jag icke säga någonting mera, utan tänker begiva mig till hotellet och vänta där.»
Därmed avlägsnade sig han och den dövstumme. Men kungen han ger till ett skratt och ropar ut så att det hördes av alla:
»Brutit av sig armen, sa' han — mycke' troligt, eller hur? — å mycke' lägligt också för en skälm, som skulle behöva begagna teckenspråket å inte har lärt sig de'. Å så skulle dom ha mistat sina saker! De' ä' alldeles utmärkt! — å oerhört fiffigt påhittat — då de gick så här illa för dom.»
Så skrattade han igen, och det gjorde också alla de andra utom tre eller fyra eller kanske det steg till ett halv dussin. En av dem var doktorn; en annan var en herre med livliga ögon, som bar i handen en nattsäck av det där gammalmodiga slaget, som var gjort av mattväv; han hade just kommit med ångbåten, och nu stod han och talade med låg röst med doktorn och båda kastade gång på gång en blick på kungen och nickade
