på huvudet — det var Levi Bell, advokaten, som hade varit uppe i Louisville. Och så var det en till; som inte skrattade med de andra, och det var en stor, grov karl, som hade stått och hört på vad den gamle herrn saden och nu stod han och hörde på, vad kungen sade. Och när kungen hade slutat, stiger den där stora, grova karlen fram och säger:
»Hör nu, låt mig fråga — om de' ä' ni, som ä' Harvey Wilks, när kom ni till den här sta'n?»
»Dagen före begravningen, min vän», svarar kungen.
»Va' tid på dagen var de?»
»På aftonsidan — så där ett par timmar före solnedgången.»
»Hur' kom ni hit på för sätt?»
»Jag kom hit med Susanna Powell från Cincinnati.»
»Men huru kan de' då komma sig, att ni va' oppe vid udden på mårron samma dag i en kanot?»
»Jag var inte oppe vid udden den mårron.»
»De' ljuger ni!»
Några av de andra sprungo fram till honom och bådo honom inte begagna sådana uttryck till en gammal man och en präst.
»Han må vara präst aldrig så, så ä' han en bedragare å en lögnare. Han va' uppe vid udden den mårron, säger jag. Jag bor där, det måtte ni veta. Nå, som jag går där den mårron, så får jag si honom komma roende med Tim Collins å en pojke»
I detsamma stiger doktorn fram och säger:
»Skulle ni känna igen den pojken, om ni finge se honom igen, Hines?»
»Åhja, nog tror jag, jag skulle göra de', men de' ä' inte så gott att veta förstås. Vänta lite' — där ä, han ju! Hâ, nu känner jag igen honom alldeles perfekt.»
Det var mig han pekade på. Så säger doktorn:
»Mina vänner! Jag vet inte, om de här två nykomne
