har inte pengarna kvar längre. Ni kan gärna skicka nå'n å si efter, om ni ha lust till'et.»
»Varest äro de då?»
»Jo, sir ni, när min brorsdotter lämnade dom till mig å bad mig förvara dom åt henne, tog jag å gömde dom i halmmadrassen i min säng, då jag inte ville sätta in dom på banken för de få dagarna vi skulle stanna kvar här, å jag trodde, att sängen skulle vara ett säkert ställe, då vi inte ä' vana vid niggrer å trodde, att dom här skulle vara ärliga liksom tjänstfolket i England. Men niggrerna stal påsen redan mårron därpå, sedan jag hade gått ned i nedra våningen, å när jag sålde dem, hade jag inte saknat pengarna än, å nu har dom tagit dom me' sig. Min betjäntgosse här kan göra reda för alltihopa, mina herrar.»
Doktorn och några andra sade: »Pratl!» och jag såg, att det var ingen enda, som riktigt trodde, vad han sade. En av dem frågade mig, om jag hade sett, när niggrerna stulo påsen. Jag svarade nej, men att jag hade sett dem komma och smyga sig ut ur rummet och kila i väg, men jag hade aldrig tänkt på något ont, utan hade bara trott, att de hade varit rädda för, att de kunde ha väckt min husbonde, och försökte komma sin väg därifrån, innan de fingo något obehag av honom för det. Det var allt, vad de fråga mig om. Sedan vände sig doktorn häftigt om mot mig och ropade till:
»Är du också engelsman?»
Jag svarade: »ja», men då började han och några av de andra att skratta och sade: ›En så'n lögnare!»
Nåväl, nu började en allmän undersökning, och den höllo de på med timme in och timme ut, och det gick fram och tillbaka, upp och ner, och ingen enda sade ett enda ord om någon kvällsmat eller tycktes tänka på den en gång, utan de bara gingo på och frågade och frågade och det var då den allra krångligaste sak, en människa väl någonsin har varit med om. De läto kungen
