makt, skall jag skicka dit den, så se de, att det är som det skall vara.»
De skaffade papper och en penna, och kungen satte sig ned och lutade huvudet åt ena sidan och stack ut tungan mellan tänderna och klottrade någonting på papperet. Sedan lämnade de pennan åt hertingen — och då för första gången såg hertingen rådlös ut. Men han tog pennan och skrev. Därpå vände sig advokaten till den nykomne gamle herrn och säger:
»Vill ni och er bror vara goda och skriva ett par rader och underteckna edra namn.»
Den gamla herrn skrev, men ingen kunde läsa, vad han hade skrivit. Advokaten såg oerhört förvånad ut, och sade:
»Nej, detta går då över mitt förstånd» — och han tog fram en packe gamla brev ur fickan och granskade dem, och så granskade han, vad den gamle herrn hade skrivit, och sedan såg han på breven igen, och så säger han: »Dessa gamla brev äro från Harvey Wilks, och här äro de där två herrarnes handstil, och det kan vem som helst se, att ingendera av dem har skrivit breven.» (Ni kan inte tro, vad kungen och hertingen sågo snopna ut, när de märkte huru advokaten hade fångat dem.) »Och här är den här gamla herrns stil, och vem som helst kan se, att inte han heller har skrivit breven — ja, de kråkfötter han har klottrat på papperet kan ju inte kallas för bokstäver en gång. Nu har jag här några brev från …»
Den nykomne gamle herrn avbröt honom och sade:
»Var god och låt mig få säga några ord, skall jag förklara det. Ingen annan kan läsa min stil än min bror, och därför renskriver han åt mig allt vad jag skriver. Det är hans stil ni ser i de där brevena och inte min.»
»Nå, det kan låta höra sig!» säger advokaten. »Jag har några av Williams brev också, så att om ni vill
