säga till honom, att han skriver ett par rader, så kan vi jäm…»
»Han kan inte skriva med vänstra handen», sade den gamle herrn. »Om han kunde begagna den högra, skulle ni se, att han har skrivit sina egna brev och mina också. Var god och se på bådadera och jämför dem med varandra — de äro, som ni ser, skrivna av samma hand.»
Advokaten jämförde breven med varandra och sade:
»Ja, jag tror, att det är så — och om det inte är så, ser jag ändå, att de äro mycket mer lika varandra, än jag förut lagt märke till. Det var då det befängdaste jag varit med om. Jag trodde, att jag hade hittat på en utväg att lösa frågan, men det har nästan fullkomligt slagit slint för mig. Men en sak är åtminstone bevisad, och det är, att de där två inte äro några Wilksar» — och därmed nickade han bortåt kungen och hertingen.
Nåå, vad tror ni? Tror ni, att den gamla envisa åsnan ändå gav tappt? Neej, minsann. Han sade, att det inte var något avgörande bevis, för hans bror William var den värsta gyckelmakare i hela världen och de inte bjudit till att skriva en gång — han, kungen, hade sett, att William hade ett av sina vanliga upptåg för sig, genast som han satte pennan på papperet. Och så blev han mer och mer upplivad och gick på och pratade och pratade, tills han sannerligen började på att tro själv vad han sade. Men om en stund avbröt den andre gamle herrn honom och sade:
»Jag har kommit att tänka på någonting. Finnes det någon här av dem, som hjälpte till att svepa min bror… hjälpte till att svepa avlidne herr Peter Wilks?»
»Ja», var det någon, som svarade, »jag och Ab Turner va' me' å hjälpte till. Vi ä' båda här.»
Då vände sig den gamle herrn till kungen och sade:
