i annat fall hade jag kunnat ge henne en vink nu och då hade hon kommit ut och räddat mig och talat om, vilka skälmar de där två andra voro.
Det bar av för oss allihopa på vägen utefter floden, och det var ett larm och ett oväsen, så ingen kan det tro; och för att göra det ännu mera hemskt och kusligt, mulnade det allt mer och mer, och blixtarna skuro fram än här och än där, och vinden for prasslande och tjutande genom träden. Det var det hemskaste och farligaste äventyr, som jag någonsin har varit ute för, och jag var nästan halvdöd. Allting hade ju gått så helt annorlunda än vad jag hade tänkt; i stället för att ha allting klappat och klart, så att jag skulle ha kunnat ha händerna fullt fria och ha litet roligt av att se på spektaklet och så ha fröken Mary Jane bakom ryggen på mig, som kunde rädda mig och befria mig, när det brast löst, fanns det nu ingenting i hela världen mellan mig och en ond bråddöd än de där tatueringsmärkena. Om de inte funno dem…
Jag stod inte ut med att tänka på det, och ändå kunde jag inte tänka på någonting annat. Det blev mörkare och mörkare, så att nu skulle det ha gått som en dans att smyga sig undan, men den där stora, grova karlen Hines höll mig omkring handleden och lika gärna hade jag kunnat tänka på att rymma från Gålljat. Han var så ivrig, att han riktigt släpade mig med sig, och jag måste springa för att hinna följa med.
När de kommo fram, strömmade de in på kyrkogården, så att han blev liksom alldeles översvämmad med folk. Och när de komma till graven, funno de, att de hade ungefär hundra gånger så många skyfflar med sig, som de behövde, men ingen enda hade tänkt på att taga med sig en lykta. Men de började gräva ändå vid skenet av blixtarna och skickade en karl för att låna en lykta i närmaste hus, som låg på ett avstånd av ungefär en halv mil.
