mig från vettet. Men Jim fiskade opp mig igen, och ville slå armarna omkring mig och klappa mig, för han var så glad över att jag hade kommit tillbaka och över att vi voro fria från kungen och hertingen. Men jag sade:
»Inte nu — spar de' till frukost, spar de' till frukost! Gör loss, så åker vi!»
Om två sekunder voro vi i väg drivande med strömen utför floden, och det kändes alldeles obeskrivligt trevligt att vara fria igen och ensamma för oss själva på den stora floden utan att ha någon, som bråkade med oss och plågade oss. Jag måste opp och hoppa och dansa och slå hälarna mot varandra några gånger, jag kunde inte låta bli; men jag hade inte hoppat länge, förrän jag fick höra ett ljud, som jag mer än väl kände igen — och jag höll andan och väntade och lyssnade — och när nästa blixt flammade till över vattnet, vem tror ni det var som jag såg komma roende för brinnande livet, så det skummade om förn på båten? — Jo, kungen och hertingen!
Jag kastade genast ner mig på plankorna och gav upp allt hopp, och det var inte mer än nätt och jämt, att jag kunde hålla mig för gråt.
XXX.
Då de kommo ombord, gick kungen fram till mig och högg mig i kragen och skakade mig och sade:
»Jaså, du tänkte försöka smyga dig ifrån oss, din valp! Var du trött på vårt sällskap, va'?»
Jag svarade:
»Nej, ers majestät, de' va' jag inte. — Snälla ers majestät, släpp mig!»
»Nå, raska dig då å tala om för oss, va' du hade för
