funderingar, eller ska, jag min själ skaka dig, så jag vänder ut och in på dig.
»Ja, jag ska' tala om allting precis som de' va', ers majestät. Den där karlen, som höll fast mig, va' mycke' snäll mot mig, å han sa' den ena gången efter den andra, att han hade haft en pojke, som va' ungefär så stor som jag, men som dog i fjol, å så sa' han, att han va' lessen att si en pojke så illa ute, som jag va'; å när allihopa vart så perplex, när dom fann pengarna, å rusa fram till likkistan, släppte han lös mig och viska': 'Lägg bena på ryggen å kuta i väg allt vad du kan, för annars tar dom bestämt å hänger dig!' å då la' jag i väg, förstås. Va' skulle de' ha tjänat till, om jag hade stannat kvar där? — jag kunde ju inte göra nâ'nting, å jag ville inte bli hängd om jag kunde slippa. Å därför sprang jag allt va' jag orka' å stanna' inte, förr än jag träffa' på kanoten. Å när jag hade kommit fram hit, så sa' jag åt Jim, att han skulle raska på, för jag va' rädd att ni och hertingen inte va' vid liv nu å att jag va' alldeles rysligt lessen över de', å de va' Jim också, å vi vart så rysligt glada båda två, när vi såg att ni kom — ja, ni kan fråga Jim, om de' inte ä' sant att vi vart de'.»
Jim han höll med mig, förstås, men kungen sade åt honom, att han skulle hålla munnen på sig, och så sade han:
»Javisst ja! De' ä' mycke', mycke' troligt!»
Och så började han på att skaka mig igen och sade, att han hade lust att dränka mig.
Men hertingen sade:
»Släpp pojken din gamla åsna, skulle du kanske ha gjort annorlunda? Fråga' du kanske nå' efter honom, då du slapp lös? Jag kan inte komma ihåg de'.»
Då släppte kungen mig och började svära över den där staden och var enda människa i den.
»Du hade, ta mig så sjutton, mycket större skäl å