Nu vart hertingen riktigt arg och sade:
»Men så sluta då med dina fördömda dumheter. Tror du jag ä' nå' dumhuvud? Tror du inte jag vet, vem de' va' som gömde pengarna i likkistan?»
»Jo, de kan jag nog tro, att du vet — då du gjorde de' själv.»
»De' va' en nedrig lögn!» Och i detsamma rusade hertingen på honom. Kungen ropar:
»Bort med händerna! Släpp strupen på mig! Jag tar tillbaka!»
Hertingen säger:
»Erkänn först att de' va' du, som gömde pengarna där å att du tänkte ge dig av ifrån mig endera dagen å fara tillbaka dit å gräva opp dom å behålla dom ensamt för dig själv.»
»Vänta en smula, herting — svara mig ärligt å uppriktigt bara på en enda fråga — om de' inte va' du, som gömde pengarna där, så säg de' bara, å jag ska' tro dig å ta tillbaka allt va' jag har sagt.»
»Jag har inte gjort de', å du vet, att jag inte har gjort de', din gamla skälm.»
»Nå, jag tror dig ju. Men svara mig nu bara på en enda fråga till — nej, bli inte arg nu igen! Tänkte du inte knycka pengarna och gömma dom?»
Hertingen sade inte ett enda ord på en bra lång stund, men så till sist så svarade han:
»Nå, om jag också tänkte göra de', så har jag inte gjort de' i alla fall. Men du tänkte inte bara på att göra de', utan du gjorde de' också.»
»Nej, jag må dö på däcken, om jag har gjort de, herting, de' har du mitt ord på. Jag säger inte, att jag inte fundera' på att göra de', för de' gjorde jag ; men du — nej, jag menar någon hann före mig.»
»De' va' lögn! Du har gjort de', å du ska' erkänna, att du har gjort de', för annars…»
