enda ord på en hel dag och voro förfärligt nedslagna och dystra.
Till sist försökte de en annan metod; de lade sina kloka huvuden tillsammans inne i skjulet och talade tyst och förtroligt med varandra hela två, tre timmarna i stöten. Jim och jag blevo oroliga; vi tyckte inte om deras beteende. Vi tänkte att de hade för sig något ännu värre rackartyg än någonsin förut. Vi funderade och funderade, och till sist kommo vi till den slutsatsen, att de tänkte bryta sig in i något hus eller i en handelsbod eller bli falskmyntare eller någonting annat i den vägen. Vi voro därför förfärligt rädda, och överenskommo med varandra, att vi inte skulle ha en enda trasa med på den byken, och om vi någonsin såge den ringaste möjlighet till det, skulle vi vinka med kalla handen åt dem och ge oss i väg från dem.
Tidigt en morgon gömde vi flotten på ett riktigt bra och säkert ställe ungefär två mil nedanför en liten skräphåla till stad, som hette Pikesville, och kungen gick i land och sade till oss, att vi skulle hålla oss gömda medan han var borta, för han skulle lukta sig för, om man hade fått nys om »Det kungliga vidundret» i den där staden. (»Si efter, om de' finns nå' hus där, som ä' lämpligt å bryta sig in i menar du väl», tänkte jag för mig själv; »å när du har plundrat ut de', å kommer tillbaka hit, ska' du bli något till förvånad över, va' de' har blivit av mig å Jim å flotten — å undra får du.») Och han sade, att om han inte var tillbaka innan midagen, skulle hertingen och jag förstå av det, att det inte var någon fara för oss att visa oss där och komma dit.
Vi stannade därför där vi voro. Hertingen gnodde fram och tillbaka på flotten och väsnades och svor och var vid ett förfärligt dåligt humör. Han skällde på oss för allt som var, och det var alldeles omöjligt för
