såg jag någons spår. De kommo upp från stenbrottet och han hade stått och trampat runt omkring stättan en stund, och sedan fortsatte de utefter planket kring trädgården. Det var besynnerligt att han inte hade kommit in, sedan han gått där och travat så mycket. Jag kunde inte begripa det. Huru som helst, så var det kuriöst. Jag tänkte följa spåren runt omkring, men först lutade jag mig ned för att undersöka dem. Genast märkte jag inte någonting särskilt, men så med ens gjorde jag det. Det var ett kors gjort med stora spikar i vänstra klacken för att hålla den onde på avstånd.
I ögonblicket reste jag mig upp och sprang med brinnande fart utför kullen. Jag såg mig tillbaka litet emellan, men jag kunde inte se någon. Jag sprang till domaren Thatcher så fort jag någonsin kunde. Han sade:
»Vad nu, min gosse? Du har ju sprungit andan ur dig. Har du kommit för att få räntan?»
»Nej, herr domare», sade jag. »Har jag någon att få?»
»Ja, i går afton fick jag in för sista halvåret — över ett hundra femtio dollars. En hel förmögenhet för dig. Det är bäst du låter mig låna ut det tillsammans med dina sex tusen, för om du tar ut det, gör du bara av med det.»
»Nej, herr domare», sade jag, »jag vill inte göra av med de'. Jag vill inte alls ha de' — och inte de sex tusen heller. Jag vill, att herr domaren ska' ta de' — jag vill ge de' åt er — de sex tusen och alltihopa.»
Han såg förvånad ut — han tycktes inte kunna begripa det. Så säger han:
»Vad i all världen menar du, min gosse?»
»Var god inte gör mig några frågor om de'», säger jag. »Ni vill ju ta de'?»
Så säger han:
