Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/281

Den här sidan har korrekturlästs
277
TRETTIOFÖRSTA KAPITLET

och frågade honom, om han hade sett en främmande nigger som var klädd på det och det viset.

»Jaa», svarade han.

»Var nå'nstans då?» frågade jag.

»Nere på Silas Phelps gård två mil längre ned vid floden. Han har rymt, men dom har knipit honom. Är du ute å söker efter'n?»

»Nej, bevare mig väl. Jag mötte honom ute i skogen för ett par timmar se'n, å då sa' han, att om jag skrek, så skulle han skära levern ur mig, och så befallde han mig, att jag skulle lägga mig ner å stanna där jag var, å de' gjorde jag. Jag har legat där ända se'n dess, då jag har varit rädd för att gå därifrån.»

»Nu behöver du inte vara rädd längre», säger han, »för dom ha knipit honom. Han har rymt från nå' ställe där nere söderut.»

»De' va' ett bra kap för dom, som knep'en.»

»Ja, de' tror jag, de'. De' ä' två hundra dollars belöning för'n. De' ä' som att plocka upp pengar på vägen.»

»Ja de' ä' de', å jag hade kunnat haft de pengarna nu, om jag hade varit nog stark, för jag såg honom först, jag. Vem va' de' som knep'en?»

»De' va' en gammal gubbe, som jag inte kände, å han sålde sin andel i belöningen för fyrtio dollars, för han måste ge sig av oppåt floden, sa' han, å hade inte tid å vänta. Så dum han va'! Du kan slå dig i backen på, att jag skulle ha väntat, jag, om de' också skulle ha varit i sju år.»

»Så där går de' var enda gång för mig», sade jag. »Men kanske han inte trodde han skulle få mera om han också väntade, efter som han sålde så billigt. Kanske de' ä' nå' fel me' de' på nå' sätt.»

»Nå' fel? Nej då, de' ä' så riktigt som helst me' de'. Jag har själv sitt kungörelsen, å den beskriver honom till punkt å pricka — han ä' så utmålad, som om de' vore