hålla det hemligt, så är det ingen skam. Precis så förhöll det sig med mig. Ju mera jag tänkte på det, desto mera gnagde mig samvetet och desto mera elak och dålig och usel och simpel kände jag mig. Och när det till sist helt plötsligt föll mig in, att det alldeles tydligt var försynens hand, som här slog mig i ansiktet och lät mig veta, att ett allseende öga uppe i himlen hela tiden hade sett min uselhet, medan jag höll på och stjäla en nigger från en stackars gammal kvinna, som aldrig hade gjort mig något ont, och när jag tänkte på. att det finnes En, som alltid vakar över en och tillåter sådana där dåligheter att gå endast så långt och inte vidare, så blev jag så rädd, att jag så när hade fallit omkull där jag stod. Jag försökte så gott jag kunde att hitta på några förmildrande omständigheter åt mig själv, och jag sade till mig själv, att jag hade fått en så dålig uppfostran, så jag var inte så mycket att klandra; men inom mig var det någonting, som oupphörligt sade: »Du hade ju söndagsskolan — du kunde ha gått i den, och om du hade gjort det, så hade de lärt dig där, att människor, som göra så, som jag nu har gjort i fråga om den här niggern, de komma i den eviga elden.»
Jag rent av började på att darra. Och jag beslöt att be till Gud och si efter, om jag inte kunde försöka sluta opp med att vara en sådan pojke, som jag var, och bli bättre. Jag föll därför ner på knä. Men orden ville inte komma. Varför ville de inte det? Det tjänade inte något till att försöka dölja det för Honom. Och inte för mig själv heller. Jag visste mycket väl, varför de inte ville komma. Det var därför, att mitt hjärta inte var rätt inför Gud, det var därför, att jag inte var uppriktig, det var därför, att jag spelade ett dubbelt spel. Jag låtsades vilja bli fri mina synder, men längst inne i hjärtat på mig höll jag fast den största av dem allihopa. Jag försökte förmå min mun att säga, att jag ville göra det rätta och ta och skriva till den där
