niggerns ägare och tala om, varest han var; men innerst inom mig visste jag, att det var lögn — och Han visste det. Man kan inte be en lögn — jag fann det.
Jag var så full av oro och bekymmer, som jag någonsin kunde vara, och jag visste inte alls, vad jag borde göra. Till sist fick jag en idé och sade till mig själv: Jag skall ta och skriva brevet — få si, om jag kan be sedan! Det var riktigt besynnerligt — jag kände mig genast på fläcken så lätt som en fjäder, och alla mina bekymmer voro med ens som bortblåsta. Glad och ivrig tog jag genast fram papper och en penna och satte mig: ned och skrev:
Huck Finn
Jag kände mig riktigt lätt om hjärtat och rentvagen från all synd, och det var första gången i mitt liv, som jag någonsin hade känt det, och jag visste, att jag kunde bedja nu. Men jag gjorde det inte genast ändå, utan lade ifrån mig papperet och satte mig och funderade — funderade på, huru bra det var, att det hade gått på det här viset, och på huru nära det var, att jag hade gått förlorad och kommit till helvetet. Och så kom jag att tänka på vår färd neröver floden; och jag tyckte jag såg Jim framför mig hela tiden, både om dagarna och om nätterna, ibland i månsken, ibland i oväder, och vi drevo hela tiden med strömmen och språkade med varandra och sjöngo och skrattade. Men huru de var kunde jag inte hitta på någonting alls, som kunde reta opp mig mot honom, utan det var alldeles tvärt om. Jag mindes huru han hade tagit min vakt också om nätterna utom sin egen, i stället för att väcka opp mig,