utvägar, och till slut hade jag gjort opp en plan, som jag tyckte var bra. Jag tog därför noga reda på vard kurs jag skulle hålla för att komma till en skogbeväxt ö, som låg ett stycke längre ner, och så snart det blivit mörkt, kröp jag ut med min flotte och begav mig ut till ön och gömde flotten där och gick till kojs. Jag sov hela natten, men steg opp innan det blev ljust och åt frukost och satte på mig mina bättre kläder och lade ihop några andra kläder samt en del andra saker till ett knyte och steg i kanoten och rodde till stranden. Jag lade i land ett stycke nedanför det ställe, som jag gissade tillhörde herr Phelp, och gömde mitt knyte i skogen, och sedan fyllde jag kanoten med vatten och lastade den med stenar och sänkte honom på ett ställe, där jag kunde finna den igen, om jag behövde den, omkring en kvarts mil nedanför en liten ångsåg, som låg på stranden.
Därpå gick jag opp på vägen, och då jag kom gående förbi sågen, fanns en tavla uppsatt där, på vilken det stod 'Phelps ångsåg', och när jag kom till lantgårdarna två eller tre hundra famnar längre bort, höll jag skarp utkik, men kunde inte si en enda människa, fastän det var fullt dagsljus nu. Men det frågade jag inte efter, då jag inte ville råka någon än, utan bara ville ta reda på, huru landet låg.
Enligt min plan skulle jag låtsas komma från staden, inte nerifrån floden, och därför tog jag först en överblick över trakten och begav mig därpå i väg till staden. Men kan ni tänka er: den första människa, jag råkade, var — hertingen. Han höll på och sätta opp affischer om »Det kungliga vidundret» — endast tre representationer, liksom förra gången. Jag var alldeles inpå honom, innan jag märkte honom, och kunde inte draga mig undan. Han såg förvånad ut och sade:
»Hallå! Var kommer du ifrån?» Och så tillägger
