fult uttryck i hertingens ögon. Jag gick an och jämrade mig och sade:
»Jag tänker inte skvallra på någon, å jag har inte tid att skvallra på någon heller — jag måste ge mig ut å försöka få tag i min nigger.»
Han såg ganska besvärad ut och stod där med affischerna fladdrande på armen, funderande och rynkade pannan. Till slut sade han:
»Jag ska' säga dig en sak. Vi kommer att stanna här i tre dagar. Om du vill lova mig att inte skvallra på oss å inte låta niggern skvallra på oss heller, ska' jag tala om för dig, varest du kan finna honom.»
Jag lovade förstås, och då sade han:
»En lantbrukare, som heter Silas Ph — —» men så tystnade han. Han hade tänkt säga sanningen, men då han tystnade på det där sättet och började fundera och tänka igen, gissade jag, att han hade ändrat sig. Och så var det också. Han litade inte på mig, han ville göra sig säker om, att jag skulle vara ur vägen i tre hela dagar. Därför sade han om en liten stund: »Den, som köpte honom, heter Abram Foster — Abram G. Foster — han bor fyrtio mil längre in i landet på vägen till Lafayette.»
»De' ä' bra», svarade jag; »dit kan jag gå på tre dar, å jag ger mig i väg redan nu på eftermidda'n.»
»Nej, de' får du inte, du ska' ge dig i väg nu genast, å förlora inte nån tid å laga att du inte pladdrar på vägen. Håll tungan rätt i mun' på dig å marschera på bara, så kommer du inte i nå' krakel me' oss. Hör du de'?»
Det var just den tillsägelsen jag väntade på, och just den, som jag hade lirkat fram ur honom. Jag ville ha fria händer för att kunna utföra mina planer.
»Si så, ge dig i väg nu! sade han; 'å du kan säga hr Foster — va' du vill. Kanske du kan få honom
