att tro, att Jim verkligen ä' din nigger — de' finns så'na åsnor, som inte begär att få si nå' papper — åtminstone har jag hört, att de' lär ska' finnas så'na här söderut. Å när du talar om för honom om kungörelsen, jag satte opp, å om de' där påhittet me' belöningen, så kanske han tror dig, när du förklarar för honom, va' vi gjorde så för. Gå din väg nu, å säg honom va du vill, men laga att du håller mun' på dig på vägen dit!»
Jag avlägsnade mig, och tog vägen, som ledde inåt landet. Jag såg mig inte om, men jag liksom kände på mig ändå, att han stod och såg efter mig. Titta du, tänkte jag — det skall jag nog kunna trötta ut dig på. Jag gick på rakt inåt landet så där en mil ungefär, innan jag stannade; men då vände jag om och gick genom skogen åt Phelps gård till. Jag tyckte att det var bäst att genast sätta mina planer i verket och inte gå och driva omkring, för jag ville laga att Jim höll munnen på sig, tills de båda skälmarna hade kommit bort från trakten, då jag inte ville komma i något krakel med sådana som de. Jag hade nog av min bekantskap med dem och ville nu bli alldeles fri från dem.
XXXII.
Då jag kom fram, var det så stilla och tyst där som på en söndag, och solen brände, och alla människor voro ute på åkrarna. Och det hördes ett sådant där svagt surr i luften av insekter och flugor, som gör, att man tycker, att det känns så ensamt och ödsligt, som om var enda människa vore död och begraven. Och om en vindfläkt kommer susande och prasslar i lövet, känner man sig sorgsen, för man tycker att det är liksom om andar viskade — andar som ha varit döda i aldrig så många
