kommer frun själv springande från stora huset. Hon var så där en fyrtifem eller femtio år och var barhuvad och höll rockhuvudet i handen; och bakom henne kommo hennes två små vita barn, och de buro sig åt alldeles på samma sätt som negerbarnen. Hon skrattade, så hon knappast kunde stå på benen, och sade:
»Ä' du äntligen här nu? Åh, ä' de' verkligen du?»
Och förr än jag hunnit tänka mig om, hade jag svarat:
»Jaa, frun!»
Hon slog armarna omkring mig och kramade mig av alla krafter, och sedan fick hon fatt i båda händerna på mig och skakade och skakade; och tårarna kommo henne i ögonen och runno utför kinderna; och det var som om hon aldrig nog kunde omfamna mig och skaka mig, och sade gång på gång: »Du ä' inte så lik din mor, som jag hade väntat, men vem i all världen bryr sig om det — jag är så glad över att ha dig här! O, det är så jag tycker jag skulle kunna äta opp dig. Hör ni, barn, de' är er kusin Tom! Kom och hälsa på honom.
Men de höllo ned huvudet och stucko fingrarna i munnen och kröpo bakom henne. Hon fortsatte:
»Lisa, raska på och ställ i ordning något varmt åt honom om till frukost — eller kanske du har ätit frukost på båten?»
Jag svarade, att jag hade ätit på båten. Hon gick nu tillbaka till mangårdsbyggningen, ledande mig vid handen, och barnen kommo larvande efter oss. Då vi kommo in, satte hon mig på en rottingstol och satte sig själv på en liten låg stol framför mig och höll i båda mina händer och sade:
»Nu kan jag riktigt få se på dig. O, mina dagar, vad jag har längtat många gånger efter det under alla dessa långa år, och nu har jag dig äntligen här! Vi ha
