mer än en timme se'n. Han kan vara tillbaka när som helst nu. Du bör ha mött honom på vägen, gjorde du inte det? — en medelålders herre med…
»Nej, jag träffade inte någon enda, tant Sally. Båten lade i land just i daggryningen, å jag lämnade mina saker på färjbåten å gick å såg mig omkring i staden å ett stycke ut på landet också för att döda tiden, då jag inte ville komma hit för bitti', å så kom jag bakvägen.»
»Vem lämnade du sakerna till?»
»Till ingen.»
»Men, kära barn, då kunna de bli stulna.»
»Nej jag gömde dom, så jag tror inte någon ska' kunna få tag i dom», svarade jag.
»Huru kunde du få någon frukost så tidigt på ångbåten?»
Nu var jag på det hala, men jag sade:
»Kapten fick se mig, å han sa', att de' va' bäst att jag åt, innan jag gick i land; å så tog han mig me' sig in i salongen å jag fick åta tillsammans me' befälet, å han laga' att jag fick allt va' jag behövde.»
Jag blev mer och mer orolig och hade svårt att lyssna till vad hon sade. Jag tänkte på barnen hela tiden; om jag bara hade kunnat få dem med mig ut till något avsides ställe, så jag hade kunnat pumpa dem en smula och fått reda på, vem jag var. Men jag fick aldrig något tillfälle till det, för fru Phelps gick an och pratade oupphörligt. Om en stund kom hon en riktig kallrysning att gå nerefter ryggraden på mig, för hon sade:
»Men här sitter vi och pratar på det här sättet, och du har inte sagt mig ett enda ord om syster eller om någon enda annan av dem. Nu ska' jag vara tyst en stund, och du får börja. Du skall tala om allt för mig, var enda smula om var enda en av dem, och huru de må, och vad
