han kom fram till mig. Då säger jag, »Stanna!» och han stannade alldeles invid min vagn, och han öppnade munnen på vid gavel och sväljde ett par tre gånger liksom en, som är torr i halsen, och så säger han:
»Jag har aldrig gjort dig någe ont, de' vet du. Varför kommer du tillbaka å spökar för mig då?»
Jag svarade:
»Jag har inte kommit tillbaka — jag har aldrig varit död.»
Då han hörde min röst, lugnade han sig något, men fullt tillfredsställd var han ändå inte. Han säger:
»Låt bli att narras för mig, för de' skulle jag inte göra för dig. Säg mig riktigt sant, ä' du inte ett spöke?»
»Ja, de' ä' riktigt sant, att jag inte ä' de', svarade jag.
»Nåja, då — de' — då borde jag tro de' då, förstås, men ändå kan jag inte alls begripa de'. Har du inte alls blivit mördad, då?»
»Nej, ag har aldrig blivit mördad — jag bara inbillade dom de'. Kom opp i vagnen till mig å känn på mig, om du inte tror mig.»
Det gjorde han, och då kände han sig övertygad; och han var så glad över att se mig igen, att han varken visste vad han sade eller vad han gjorde. Och han ville, att jag genast på fläcken skulle tala om allting för honom, för det var ju ett storartat och hemlighetsfullt äventyr, och det var ju alltid hans största förtjusning. Men jag sade, att vi skulle spara det till litet längre fram; och så tillsade jag hans körsven att vänta, och vi körde på ett litet stycke, och så talade jag om för honom, vilken klämma jag var i, och frågade honom, vad han tyckte vi borde göra. Han sade, att jag skulle låta honom vara i fred och inte störa honom bara en liten stund. Och så satt han där och tänkte
