och tänkte, men det dröjde inte alls länge förr än han svarade:
»Nu har jag de?! Ja, de' blir bra, de'. Tag min kappsäck i din vagn och säg, att de' ä din. Å vänd om å kör mycke' långsamt, så att du' kommer hem ungefär vid den tid, då du borde vara tillbaka igen. Jag kör tillbaka åt staden till ett stycke, å så vänder jag om å ger mig i väg på nytt igen å kommer dit en kvart eller en halv timme efter dig. Å till en början ska' du inte låssas känna mig.»
Jag sade:
»Mycke' bra. Men vänta lite — de' ä' en sak till, en sak, som ingen vet mer än jag, å de' ä', att de' ä' en nigger här, som jag tänker försöka stjäla ut ur slaveriet, å den niggern ä' Jim — gamla fröken Watsons Jim.»
Han sade:
»Vad för slag! Jim ä' ju…»
Han tystnade och föll i tankar igen. Jag sade:
»Ja, jag förstår nog, vad du tänker säga. Du tycker att de' ä' gement å uselt gjort av mig, men va' gör de'? Jag ä' en usling, å jag tänker stjäla honom, å jag vill, att du ska' tiga å hålla mun' å låssas inte veta nå'nting. Vill du de'?»
Det glänste till i hans ögon, och han sade:
»Jag ska' hjälpa dig att stjäla honom!»
Jag satt där som slagen av åskan. Det var då det allra märkvärdigaste jag någonsin hade hört — och jag måste erkänna, att Tom Sawyer föll betydligt i min aktning. Jag kunde inte tro mina öron. Tom Sawyer en negertjuv!
»Åh prat! Du skämtar bara!» säger jag.
»Nej, jag skämtar inte alls.»
»Nå, må de' nu vara skämt eller inte», sade jag, »så om du får höra nå'nting om en förrymd nigger, får du