någonsin sitt maken till spektakelmakare! Jag nekar inte till att jag blev som en kall palt av förvåning, när du gav mig den där smasken.»
Vi åto vår middag ute i den breda, öppna gången mellan huset och köket, och det fanns på bordet mat tillräckligt för sju familjer. Och det var bara varma rätter och inte något sådant där eländigt segt kött, som har legat hela natten i ett skåp i en källare och som smakar på morgonen som ett stycke av en gammal kall kanibal. Onkel Silas höll en förfärligt lång bordsbön, men det var maten värd; och inte blev den kalla av det heller, som jag flerfaldiga gånger har sett att den har blivit genom sådana där avbrott.
Vi språkade med varandra om en hel mängd saker under hela aftonen, och Tom och jag höllo öronen spända hela tiden, men vi hade ingenting för det, för ingen av dem sade någonting om någon förrymd nigger och vi vågade inte leda samtalet in på det kapitlet. Men under det vi åto kväll, säger en av smågossarna:
»Pappa, får Tom å Sid å jag gå på spektaklet?»
»Nej», svarade den gamle herrn; »jag tror inte att det kommer att bli någon föreställning, och ni finge inte gå dit, även om det bleve någon, för den förrymda negern har talat om för Burton och mig, att hela tillställningen bara är ett skandalöst skoj, och Burton sade, att han skulle laga, att de fingo veta det i staden. Jag tror därför att man vid det här laget har kört ut de oförskämda lymlarna ur staden.»
Där hade vi det nu! — men jag rådde inte för det.
Tom och jag skulle ligga i samma rum och i samma säng, och som vi båda två voro mycket trötta, sade vi godnatt och gingo upp för att lägga oss strax sedan vi hade ätit, men när vi kommit opp, klevo vi ut genom fönstret och klättrade ned utför åskledaren och kilade i väg till staden, för jag var rädd för, att det inte fanns någon, som gav kungen och hertingen en vink, och att
