de säkert skulle råka ut för obehag, om jag inte skyndade mig till staden och varskodde dem.
På vägen talade Tom om för mig, att man hade trott, att jag var mördad, och att farsgubben ganska snart hade försvunnit och aldrig mer hade kommit tillbaka, och om vilken uppståndelse det vart, då Jim hade rymt; och jag talade om för Tom om våra två kungliga vidunderskojare och så mycket jag hann om vår färd på flotten.
När vi kommo till staden — klockan kunde vara så där halv nio — kommer en hop larmande människor emot oss med facklor, och de skreko och väsnades alldeles förfärligt och slogo på bleckkastruller och blåste i horn. Vi sprungo åt sidan för att låta dem gå förbi oss, och när de komma fram till oss, fick jag se, att de hade med sig kungen och hertingen sittande gränsle över en stång — det vill säga att jag visste, att det var kungen och hertingen, ehuru man såg bara tjära och fjädrar, och de inte alls liknade mänskliga varelser, utan snarare sågo ut som ett par oerhört stora sådana där fjäderbuskar, som soldaterna ha. Det gjorde mig riktigt ont att se dem, och jag tyckte det var synd om de stackars eländiga skojarna; det kändes som om jag aldrig i livet mer skulle kunna vara ond på dem, för det var riktigt ohyggligt att se dem nu. Människorna kunna vara förfärligt grymma mot varandra.
Vi hade kommit för sent och kunde inte vara dem till någon nytta. Vi slogo oss i samspråk med några, som hade blivit efter de andra, och de talade om för oss, att så gott som varenda karl i hela staden hade gått på föreställningen och inte låtsats om någonting, utan hållit sig tysta Och stilla, 'ända till dess den stackars gamle kungen var mitt oppe i sina krumsprång framme på scenen. Då hade någon givit en signal, och varenda en sprang upp och rusade på dem.
Vi larvade därför av hem, och jag var inte alls så