väl till mods som förut, utan kände mig simpel och ödmjuk och klandervärd — fastän jag inte hade gjort någonting. Men det är alltid på det där sättet; det gör ingenting till saken, om man gör rätt eller orätt, för en människas samvete har då inte en smula förstånd, utan sätter åt en huru man än bär sig åt. Om jag hade en hund, som inte hade mera vett än en människas samvete, skulle jag ge honom gift. Det tar opp mera rum än allt det andra invärtes i en människa, och ändå duger det till rakt ingenting. Ja, Tom Sawyer säger detsamma, han också.
XXXIV.
Samtalet mellan oss stannade av, och vi föllo i tankar. Men om en stund säger Tom:
»Tänk, vilka åsnor vi ä', Huck, som inte ha tänkt på de' förut! Jag kan hålla vad med dig om, att jag vet, var Jim ä'.»
»Nä! Var?»
»I de' där huset bredvid avskrädeslåren. Jo, sir du, då vi satt och åt middag, så gick en nigger dit med mat — såg du inte de'?»
»Joo.»
»Vem trodde du skulle ha maten?»
»En hund.»
»De' gjorde jag också, men de' va' inte en hund, som skulle ha den.»
»Varför de'?»
»Därför att niggern hade en vattenmelon med sig också.»
»Ja de' har du rätt i — de' såg jag också. De' var då märkvärdigt, att jag inte kom att tänka på de' att en
