»Duga? Jo, visst skulle den duga. Men den ä' så förbaskat simpel — de ä' inte nå'n stil i'n. Va' ska' man me' en plan, som de inte ä' mer besvär me' än så? Den ä' ju rak som en linjal. Man skulle inte tala om de' mera än om vi hade brutit oss in i en olåst ä tom vedbod.»
Jag sade aldrig ett enda ord, därför att jag inte hade väntat mig någonting annat; men jag visste mycket väl, att när han fick sin plan färdig, skulle det inte vara några sådana fel med den.
Så gick det också. Han talade om för mig, vad han hade funderat ut, och jag begrep i blinken, att hans plan i fråga om stil var värd lika mycket som femton sådana som min och skulle göra Jim alldeles precis lika fri som genom min, och kanske kunde vi komma att få sätta till livet alla tre på kuppen. Jag blev mycket belåten med den och sade att vi skulle ta den planen då. Jag behöver inte här tala om hurudan den var, för jag visste, att han skulle komma att förändra den den ena gången efter den andra på alla möjliga sätt och hitta på nya trevligheter, så ofta han såg något tillfälle till det. Och det gjorde han också.
Ett var då riktigt säkert, och det var, att Tom Sawyer verkligen på fullt allvar tänkte hjälpa till att stjäla en nigger och göra honom fri. Det gick alldeles över mitt förstånd huru det var möjligt, att han kunde vilja göra något sådant. Här var en gosse, som var aktningsvärd och väl uppfostrad och hade ett anseende att förlora och släktingar, som voro aktade och ansedda människor, och han hade gott förstånd och var inte någon trindskalle, och han var inte en okunnig stackare, utan hade goda kunskaper, och han var inte elak, utan vänlig och snäll, och ändå stod han här framför mig och hade inte mer stolthet och rättvisa och känsla i sig, än att han tänkte smutsa händerna med en sådan sak som det här och göra sig själv till en skamfläck och hela sin familj till
